Eftervalsanalys av Malmqvist

Och denna analys är tänkvärd, även om inte Malmqvist och övriga Socialdemokratiska nomenklaturan drar samma slutsatser av den som jag. Malmqvist konstaterar naturligt nog att de som kan betecknas som arbetarklass ofta hör till LO-blocket och röstar vänster emedan de som bor på Djursholm ofta röstar på Moderaterna. När det gäller frågor som statens roll, fördelningspolitiska frågor och ekonomiska frågor så ligger de flesta arbetare till vänster i sina åsikter. När det gäller frågor som feminism och flyktingpolitik så ligger de flesta arbetare inte alls till "vänster", de ligger i dessa frågor till höger enligt Malmqvist. Detta är inte en helt riktig analys, det finns i dag allianspartier som har en lika generös flyktingpolitik som Socialdemokraterna på sin agenda. Allianspartierna är dock sällan tokfeministiska, där stämmer Malmqvist analys bättre. Frågan är dock om det fortfarande är meningsfullt att hänföra dessa frågor till höger-vänsterskalan, det verkar mer vara en fråga om elitism var man står i dessa frågor, eliter finns som bekant både på vänster och högerkanten nuförtiden. Ett exempel på detta är att den kommun där SD fick minst antal röster är Danderyd valkrets 15, alltså Djursholm.

Malmqvists slutsats är inte att på något sätt förändra det socialdemokratiska programmet, han vill i stället använda det framgångsrika recept som använts tidigare. Socialdemokraterna måste enligt Malmqvist rikta fokus mot de frågor där Socialdemokraterna har en majoritet med sig, alltså i fördelningspolitiska och arbetsmarknadsmässiga frågor, i frågor där han mycket väl vet att Socialdemokraterna inte har någon majoritet med sig, där skall Socialdemokraterna ligga lågt. Så här skriver han på sin blogg,

- Vi kan inte vinna val i Sverige på en radikal feministisk agenda, på visionen om det gröna folkhemmet eller genom en progressiv integrations­­­politik. I dessa frågor har vi helt enkelt inte våra kärnväljare med oss.

I en demokrati så skulle folkets vilja förr eller senare slå igenom, i en fungerande demokrati som det en gång var tänkt i alla fall. Det har Malmqvist och övrig socialdemokratisk nomenklatura ingen tanke på. I stället skall de mörka i dessa frågor, de vet ju så mycket bättre än den okunniga pöbeln, de är ju akademiker som Malmqvist skriver. Så här skriver han,

- Vi kan och ska föra en radikal politik även på andra områden, men det är bara möjligt om vi redan vunnit våra grupper.

Tydligare kan det inte sägas, mörka på områden där folk vill annorlunda än den självutnämnda nomenklaturan, samt föra fram frågor där de fortfarande har folkligt stöd. Även där har faktiskt de socialdemokratiska valstrategerna missat en del. Socialdemokraterna pratade inte jobb, de pratade bidrag, sannolikt vill en stor majoritet av de svenska löntagarna ha en politik där man huvudsakligen försörjer sig på eget arbete och inte lever på bidrag som någon slags naturlig försörjning.

Vidare skriver Malmqvist,

- Den sociologiska forskningen visar här att det är de högre tjänstemännen som står till vänster, i den meningen att de är mer toleranta och liberala. Arbetargrupperna uppvisar istället mer intoleranta, repressiva och främlingsfientliga attityder.

Ja, om detta skrev Christopher Lasch, han uttryckte det inte lika föraktfullt som Malmqvist, men någon hemlighet är det inte. De mest "toleranta" är de som bor långt från problemområdena, där de aldrig riskerar att bli vare sig rånad eller arbetslös. Man kan kosta på sig "toleranta" åsikter då, det kommer med villan och BMW:n, har men sedan en husa utsmyckad med rutigt förkläde från Filippinerna kan man ju inte vara främlingsfientlig, det säger sig själv.

Vidare,

- Att socialdemokratin parallellt bedrivit en progressiv jämställdhetspolitik och hållit rent från protektionism och främlings­fientlighet har vi inte vunnit val på. Men sådan politik har ändå varit möjlig tack vare att fördelnings- och välfärdsfrågorna har avgjort valen.

Ja, det är förjävligt Malmqvist, och det är inte i enlighet med en demokratisk grundsyn. Jag tror inte att denna taktik håller i evighet. Nya partier bildas, omvärlden förändras, folk tröttnar, låt valet 2010 leda till ett paradigmskifte, samma taktik kan helt enkelt inte fungera en gång till.

Svenska rättvisan

I dagens DN-debatt så får journalisten Björn Forsberg göra sin röst hörd, han tar upp ämnet straff, diskriminering. Forsberg ger exempel på att människor med utländsk härkomst oftare döms till livstid än de av svenskt ursprung, så här skriver han,

– Två av tre mördare är svenskar men varannan livstidsdömd är utlänning.

Mer än hälften av de livstidsdömda var födda utomlands, visar en ny genomgång av ett par hundra morddomar. Men när det gäller dödligt våld har bara var tredje brott utförts av personer födda utomlands.

Det både jag och många andra bloggare reagerar på är ”två av tre mördare är svenskar”, alltså, en tredjedel av de mördare som döms för mord är alltså av utländsk härkomst, då är de invandrare av alla kategorier som erhållit svenskt medborgarskap inte medräknade i denna grupp. Det går på tvärs mot den officiella sanningen att personer med utländsk härkomst inte är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det spelar ingen roll hur politisk korrekt man försöker vara, hur mycket man vill hylla myten om det mångkulturella samhället, någon stans på vägen så spricker bubblan, detta är ett bra exempel på detta. I sin iver att visa på att utländska medborgare diskrimineras i landets domstolar, så visar Forsberg på en annan och viktigare sida av saken, att utländska medborgare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta faktum anser sannolikt en stor majoritet av svenska befolkningen vara av större betydelse än att de eventuellt döms till hårdare straff. Nu är det så också att straffens längd beror på många orsaker, vi vet inte heller vad som står bakom domarna, brottets art, hur de gått till väga etc. Om, jag säger OM, det är så att utländska medborgare döms till hårdare straff än svenska medborgare för exakt samma brott, så anser jag det fel, de skall naturligtvis dömas till exakt samma straff, varken hårdare eller mildare, än svenska medborgare, det är en viktig princip som vi aldrig någonsin skall frångå, man hamnar så lätt på ett sluttande plan om man frångår vissa grundläggande principer.

Allt detta har dock ett mycket viktigt undantag, det är principen att utländska medborgare som döms för grova brott naturligtvis skall dömas till livstids utvisning, detta är i dag den viktigaste rättsliga princip vi har. Varför är denna princip så viktig? Det är för att hela rättssystemets viktigaste uppgift faktiskt är att skydda sina medborgare mot våldsverkare och andra brottslingar. Om en mördare eller våldsverkare som inte är svensk medborgare lagförs och inte döms till livstids utvisning så är domstolen och lagstiftarna i princip medskyldig till framtida brott denna person gör sig skyldig till i Sverige, jag hoppas verkligen att alla inblandade parter förstår det ytterst allvarliga i detta.

En person som inte förstått detta är journalisten Forsberg, så här skriver han,

- De utländska mördarna döms också till utvisning. 21 stycken har den påföljden i sina domar. Åtminstone en av de livstidsdömda tycker tydligen att utvisningen är ett hårdare straff än livstidsstraffet.
Han har ansökt om nåd från utvisningen, men inte från livstidsstraffet. Sannolikt beror det till synes udda beteendet på att han räknar med repressalier värre än livstidstraffet om han utvisas till hemlandet.

Jag undrar varför inte alla mördare med utländsk härkomst döms till livstids utvisning. Om man räknar med repressalier i sitt hemland efter utvisningen, ja då skall man inte utföra de grova gärningar som dessa människor är dömda till. Svenska domstolar och lagstiftare har som största och första uppgift att skydda svenska medborgare, detta oavsett vad för repressalier den dömde kan tänkas utsättas för i hemlandet. Dessutom så skall dessa människor för att få uppehållstillstånd i princip vara flyktingar från sin regim och allesammans riskera repressalier, i annat fall är de ju per definition inte flyktingar, Forsberg ser det som något unikt att en dömd ”flykting” riskerar repressalier från sin egen regim, detta pekar på ännu ett sjukt förhållande i vår politik.

Vidare skriver Forsberg,

- Snart kan hans dilemma vara löst av de svenska lagstiftarna. För från den första november i år kan Kriminalvården ansöka om att få straffet tidsbestämt även om den intagne själv inte vill.

Paragrafen har tillkommit för att bland annat hjälpa svagbegåvade som inte själva förstår sina rättigheter att ansöka om att få straffet tidsbestämt. Självklart kan också den som inte har sökt tidsbestämt straff av andra skäl, som rädsla för utvisning, tvingas få sitt straff tidsbestämt.

Jasså, nu kritiserar Forsberg det han tidigare själv propagerat för, att livstidsdömda får sitt straff tidsbestämt. I artikeln skriver Forsberg att alldeles för många med utländsk härkomst får straffet livstid, nu kritiserar Forsberg att fler sannolikt kommer att få sitt straff tidsbestämt. Det är svenska skattebetalare som betalar fångvården i Sverige, därför kan det nationellt tjäna staten och befolkningen att t.ex. mördare får sitt straff avkortat och i stället blir utvisade på livstid, det är Forsberg emot. Det verkar som så att Forsberg är emot alla förslag och lagar som gynnar den vanlige medborgaren, det enda som upptar Forsbergs tankar är personer med utländsk härkomst som begått grova brott såsom mord, en grupp som en stor majoritet av befolkningen i detta land, invandrare eller ej, hyser en ytterst begränsad sympati för.

Forum för levande historia ändrar inriktning

Forum för levande historia har tjänat som en propagandaapparat för en politisk korrekt politik. De flesta systemkritiker har naturligtvis åtminstone anat att syftet inte så mycket varit att informera om själva förintelsen och nazismen, utan att tjäna som indoktrinering för skolungdom för att förhindra att ett svenskt "Vlams Belang"växer fram. Svensk skolungdom vet i de flesta fall ganska mycket om förintelsen och nazismen, har skolan misslyckats så har diverse amerikanska filmer lyckats informera om denna historia. De skolungdomar som inte vet vad förintelsen var eller vad nazismen i stora drag gick ut på är i princip inte läskunniga. Det första samhället då borde göra är att se till att dessa ungdomar skyndsamt lär sig läsa och skriva.

Det är ytterst sällan jag håller med DN:s ledarredaktion, men i artikeln där de kritiserar regeringen Reinfeldt för att utnyttja denna organisation för sina egna syften, där håller jag med DN till hundra procent. Dessutom påtalar DN att Reinfeldt med övriga alliansen hårt kritiserat statsfinansierad opinionsbildning, för att när man väl har vunnit regeringsmakten utnyttja den för sina egna dunkla politiska syften på samma sätt som Socialdemokraterna, det är ju bara målet som skiftat, inte själva principen när Reinfeldt proklamerar att man nu skall belysa kommunismens brott. Skulle Reinfeldt i praktiken ta avstånd från den statliga åsiktspolitik som bedrevs i Sovjet så skulle han lägga ner hela institutionen, det är principen det är frågan om, inte målet som propagandan riktar sig emot, vem blir nästa mål när nästa regering vinner makten?

Tyvärr så sympatiserar en del systemkritiska personer med Reinfeldts nya politik (som egentligen inte är ny, det är ju bara andra mål) det är kortsiktigt och naivt. Dessutom, så behövs det sannolikt inte någon ytterligare information från detta institut, det finns tillräckligt med information i våra övriga medier, i skolan, i böcker samt i alla de amerikanska filmer som vi nästan tvångsmatas med i vårt land. En annan aspekt som den amerikanska sociologen Lasch tagit upp är att denna överdrivna information är desto märkligare när vi betänker att framtiden med största säkerhet inte kommer att innehålla vare sig nazism eller kommunism, dessa ideologier utgör inte något hot i dag och kommer enligt allt sunt förnuft inte göra det i framtiden heller, hoten kommer att komma från andra håll.

Tittar vi lite närmare på detta "Forum för levande historia" så märker vi ganska snart att det är något slags statligt institut för politisk korrekthet. På huvudsidan står det "Forum för levande historia är en myndighet som arbetar med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter - med utgångspunkt i Förintelsen."

På vilket sätt arbetar de med demokrati? Det är som så ofta ett alibi för att föra fram egna värderingar och åsikter, politiskt korrekta åsikter om mångkultur och liknande saker enligt mottot – tycker du som vi är du demokratisk, annars är du odemokratisk.

Tittar vi på de utbildningar som finns i forumets regi så kan vi läsa artiklar som "Seminarium i Norrköping - Homofobi och heteronormativitet: attityder, historiska perspektiv och skolarbete" och "Seminarium i Stockholm -Mångfaldspedagogik i förskolan". Mångfaldspedagogik i förskolan, det låter som värsta sortens statlig politisk korrekt propaganda i mina öron, dessutom i förskolan. Så här står det i inbjudan "Vad lär sig barn om olikheter? Kan man lära små barn civilkurage? Hur skapar man en miljö som på olika sätt inspirerar till respekt och intresse för mångfald? Hur kan man konkret arbeta med icke-diskiminering och antirasism i förskolan?". Låt mig gissa, idén är att så få av förskolebarnen som möjligt i framtiden skall rösta på ett parti utanför riksdagen. Var det demokrati Forum för levande historia skulle arbeta för? Trist då att de har missat själva innebörden i detta ord.

Ett nytt område som Forumet kan exploatera är det de kallar Islamofobi, detta fenomen har i princip uppstått efter attacken på World Trade Center och är ett område som säkert kan motivera Forumets fortsatta existens ett bra tag framöver. Som vi ser är allmän intolerans också ett område som Forum för levande historia ser som sin uppgift att arbeta mot. De har bl.a. gett ut en liten skrift "Lättläst version av intoleransrapporten", på sidan 5 kan vi läsa under rubriken "Intolerans mot invandrare" så här, "Ungdomarna fick frågan om vilket politiskt parti de tycker bäst om. Resultatet var mycket tydligt. De ungdomar som är mest toleranta vill rösta på socialdemokraterna och andra partier till vänster. Intoleranta ungdomar tycker bäst om högerpartier. De allra mest intoleranta tyckte bäst om partierna längst till höger, till exempel Sverigedemokraterna."

Ja, så var det då klarlagt vad syftet är med det statliga institutet för levande historia, fattar man inte det efter dessa rader lär man aldrig fatta det.

Lambertz går till försvar

I DN-debatt (som Lambertz och andra jurister verkar ha fri tillgång till, SD fick inte ens replik på ett påhopp som innehöll klockrena faktafel) så går nu Lambertz till försvar mot de tre jurister som tidigare i veckan attackerade honom. Lambertz skriver så här,

– För JK:s tillsynsverksamhet tillämpar jag bland annat följande tre principer: 1. Tillsynsverksamheten ska vara så samhällsnyttig som möjligt. 2. Misstankar om allvarliga så kallade systemfel ska om möjligt utredas. 3. När jag tillfrågas uttalar jag min mening om eventuella systemfel under förutsättning att jag anser mig ha tillräckliga belägg.

Ja, misstankar om systemfel skall utredas, det har väl inga JK gjort förut, men det viktiga för dig Lambertz verkar vara att ha något att publicera på DN-debatt. Du har inte blivit tillfrågad ens, du publicerar dig gärna på DN utan att bli tillfrågad. Vad har du för belägg för att Joy Raman blev oskyldigt dömd? Det är väl snarast så att det är en rättsskandal att han blev frikänd i hovrätten, skulle du våga andas något om det?

Vidare skriver Lambertz,

– Mitt främsta belägg för min övertygelse är - vid sidan om rapporten "Felaktigt dömda" - att många advokater har sagt mig att de haft klienter som enligt advokaternas övertygelse har blivit oskyldigt dömda.

Ha, ha, är det ditt främsta belägg? Du är en jubileumsidiot Lambertz, om jag innan tvekade vem som hade rätt, du eller de tre juristerna som kritiserade dig, så gör jag det inte nu längre. Så oerhört, advokaterna säger att de har klienter som är oskyldigt dömda, jaha, vems fel är det i så fall? Vad är en advokats jobb? Om de nu anser sina klienter oskyldigt dömda (det finns faktiskt en del frapperande fall, t.ex. den incestdömde mannen vars dotter var i skolan när övergreppen skall ha skett) har advokaterna överklagat domen? Om inte, varför i så fall, om de anser sina klienter oskyldiga.

Vidare skriver Lambertz,

– Trion säger att jag "under det senaste året konsekvent uppvisat en överslätande syn på sexualbrott". Jag antar att de syftar på att jag inte begärde avsked för justitierådet som hade köpt sex (våren 2005). Innebär min tolkning av grundlagen i det fallet att jag har "konsekvent uppvisat en överslätande syn på sexualbrott"? Jag borde inte använda kraftuttryck, men ärligt talat: Hur kan man låna sig till att säga något så idiotiskt? (Det är detta påstående jag väljer att kalla en lögn.)

Jag undrade faktiskt också hur du kunde agera som du gjorde i det aktuella fallet, ett justitieråd som köper sex får behålla jobbet, han bryter mot lagen, om än en tveksam sådan. En lärare som försvarar sig mot en elev som slår mot honom blir av med jobbet, han följer lagen och blir inte dömd för misshandel, ingen, inte ens du din charlatan går till lärarens försvar, fy fan! Du Lambertz ger dig bara in i fall där du får maximal medial uppmärksamhet, och där du dessutom inte riskerar att bli alltför politiskt inkorrekt, i fallet med justitierådet som köpte sex fick du det lite svettigt, där blev det inkorrekt hur du än gjorde, man aldrig att du skulle ha ställt dig på den lärares sida som blev av med jobbet. Du har prostituerat dig för massmedia.

GOD JUL!!

GOD JUL alla bloggläsare och alla bloggare.
Vill peka på en rolig artikel av Paulo Roberto när han polemiserar med en hjärnforskare. jag tycker personligen att Roberto vinner på poäng över den högutbildade hjärnforskaren, bedöm själva.

Nyhetskommentarer

Finns en del korta kommentarer till flera nyheter jag vill göra. Jag kommenterar allt i en artikel. Förts ut är den braskande nyheten att fetma orsakas av en tarmbakterie, denna nyhet är inte längre en nyhet i USA, där har artiklarna om detta varit uppe ett tag. Låt mig säga så här, massvis med ståuppare i USA har kastat sig över denna rapport med dräglande munnar, jag förstår dem. De flesta feta människor jag känner äter mycket mat ofta och rör sig alldeles för lite, vräker man i sig chips och Cola, samt inte tar ett steg i onödan är det klart som fan att man blir smällfet med tiden. Så bra att allt beror på en lömsk bakterie, då kan alla smällfeta fortsätta sitt destruktiva leverne och börja med medicin mot bakterien i stället, hurra!

Vägsträckan som jag tidigare skrev om är omtalad i DN och andra massmedier, pappan till den dotter som avled har tydligen lagt förslag på trafikljus i korsningen där flickan blev påkörd. En märklig sak är att alla är medvetna om att många kör alldeles för fort på vägsträckan, ingen verkar dra den slutsatsen att dessa bilister faktiskt bryter mot lagen och att det borde åtgärdas, jag kan helt enkelt inte förstå att vi eroderat vårt samhälliga samvete så till den milda grad att vi accepterar systematiskt klockrent lagbrott på detta vis, dessutom har det förödande konsekvenser. Jag kan för mitt liv inte förstå detta.

Kina ändrar sina regler angående adoption, det kommer att bli svårare att adoptera barn från Kina. Bl.a. kommer ensamstående inte att få adoptera från Kina, nära hälften av dem som adopteras i Sverige kommer från Kina. Medierna i Sverige verkar vara mycket kritiska till dessa regeländringar, de menar, verkar det som, att diktaturregimen i Kina medvetet sätter käppar i hjulen för svenskar som ser det som sin rättighet att adoptera barn från Kina. Myndigheterna i Kina säger själva att regeländringarna beror på det ökande välståndet i landet och att behoven därigenom minskat. Ingen verkar tycka att detta är det minsta positivt, det enda som medierna reagerar på är att marknaden för att skaffa adopterade barn minskar genom illvilliga beslut av en illasinnad regering.

Jag skrev tidigare om att jag tyckte Lambertz JK var en tomte som borde avsättas. I kommentarerna på min blogg och på andra ställen menade några att jag svamlade och att jag var i princip ensam om att tycka så. Jag var först, men inte ensam om att betrakta Lambertz som ovederhäftig, i SvD anser Bodström att Lambertz inte håller mottet, i DN har tidigare flera jurister sagt samma sak, bl.a. Diesen professor i straffrätt, han säger ju nästan exakt samma sak som jag skrev, kan vi få en kommentar Leyla?

Betraktelser av vårt samhälle

Var på väg till jobbet i morse. Cyklade med god fart genom skogen, träden flimrade förbi i halogenlampans sken, kände vinddraget mot kinderna. När det började gå lite nerför och vägen blev rakare ökade jag farten till nästan farlig hög, kände hur pulsen anpassade sig lätt till den ökade belastningen, kände styrkan i benen och att konditionen var stark. Svängde efter ett par kilometer ut på stora vägen, märkte direkt att något var fel. Långa bilköer som sniglade sig fram för att till slut stanna helt, jag passerade säkert en kilometerlång kö. I en lätt dalsänka med en korsning såg jag orsaken till köbildningen, räddningstjänsten var på plats och hade stängt av vägen, en helikopter sänkte sig mycket lågt, tänkte "nu kan den väl ändå inte gå lägre", det kunde den, mitt framför ögonen på mig landade helikoptern mitt på vägen. Jag tittade åt sidan, där låg en utsträckt kropp orörlig på vägen, räddningstjänsten hade tydligen redan gett upp, de stod runt om utan att jag såg att de utförde några livräddande uppgifter. Det var svårt att se om de inte behövde göra något eller om det redan var meningslöst, det var mörkt, det var kaos. Ut från helikoptern kom en läkare springande, det var samma läkare som vi sett så många gånger på TV i serien om räddningshelikoptern stationerad i Mälardalen. Jag var tvungen, rent av tillsagd, att stanna cykeln då helikopterns rotorblad gick för fullt. Jag kunde inte låta bli att titta på den orörliga kroppen, det såg definitivt ut att vara en ung människa, det såg ut att vara för sent.

Senare på jobbet serverades det julmat till lunch, mitt i den utsökta kallrökta laxen flimrade bilden av den livlösa unga kroppen förbi, där blev det ingen jul, varken för den påkörda människan och förmodligen inte heller för hennes familj, jag fick senare veta att det varit en femtonårig flicka som omkommit av kollisionen. Jag färdas efter samma väg varje dag, till och från jobbet. Jag kan inte låta bli att fundera över den stress och den jäkt som präglar trafiken på denna överbelastade vägsträcka. Folk stressar till jobbet varje morgon, på kvällen stressar de hem efter ett välförrättat värv. Det är mörkt, det är halt, ingen, absolut ingen, följer de hastighetsbestämmelser som finns, om inte en synlig polisbil står efter vägen. Bilisterna följer inte heller andra trafikregler, vansinniga omkörningar ser man alltför ofta, bilar som står på övergångsstället innan de kör ut är legio, dessutom tittar de inte åt båda håll innan de gasar ut, de tittar bara åt vänster och skiter högaktningsfullt i cyklister och fotgängare.

Jag har flera gånger ringt till både vägverket och kommunen och påtalat farliga vägavsnitt, dessutom har jag påtalat den fart som många bilister har på denna vägsträcka. Vid en kontrollmätning av vägverket så hade yrkestrafiken en snittfart som låg 16 km/t över den tillåtna. Hur har samhället och dess människor hamnat i denna stress? Är det en ofrånkomlig samhällsutveckling som vi inte kan göra något åt? Är det priset för vår välfärd och produktivitetsökning? Är priset då värt denna s.k. välfärd? Hur har dessutom vår respekt för de trafiklagar och förordningar som finns blivit så urholkad?

Det var dessa tankar som fyllde mitt dystra sinne när jag cyklade hem för kvällen. Jag lade plötsligt märke till att trafikrytmen denna kväll var lugnare än den brukar. Det verkade som att alla de bilister som färdas efter denna olycksdrabbade väg visste vad som inträffat denna morgon och tog det betydligt lugnare än vad de annars brukar göra, mycket märkligt må jag säga, det är ju för fan så här ni skall köra, alltid. Vid själva olycksplatsen fladdrade ett tjugotal marschaller som seden är, där var trafikrytmen ännu lugnare, det skulle på något sätt vara att skända den döda flickan att gasa på just vid marschallernas flämtande lågor. Och alla ni föräldrar till både barn och tonåringar, se för fan till att de bär reflexer, oavsett hur töntigt de tycker det är, jag menar allvar, det är en fråga om liv eller död.

Isaksson om maktförskjutningen inom den svenska demokratin

Enligt Isaksson har det skett en maktförskjutning från de representativa församlingarna till de exekutiva organen. Denna förskjutning präglar alla nivåer i det demokratiska systemet, denna förskjutning har ytterligare förstärks av vårt medlemskap i EU. Själva andemeningen med vårt parlamentariska demokratiska system var att varje nivå i det demokratiska systemet företräddes av folkvalda representanter. I dag har den reella makten alltmer tagits över av icke folkvalda människor, män och kvinnor i de exekutiva organen har tillskansat sig den makt som fordom de folkvalda ledamöterna hade.

En orsak till detta är att statens uppgifter är så oerhört många nuförtiden, statens alla institutioner är så många, hela statsapparaten är oerhört mycket större än vad någon kunde tänka sig i demokratins barndom. Alla utredningar, propositioner, promemorior och motioner kan i dag närmast liknas vid en evigt forsande vårflod, detta innebär att ingen kan överblicka allt, detta gör att ytterligare makt förskjuts till de exekutiva organen.

Från början var det meningen att statsministern skulle utse sina ministrar från de folkvalda riksdagsmännen, det var underförstått i grundlagen, dock skrev man inte ut detta explicit, denna lucka i lagen gjorde det möjligt för statsministern att hämta sina ministrar utanför riksdagen. Den första att sätta detta i system var Olof Palme, den som utnyttjade denna möjlighet till fullo var dock Göran Persson, han har hämtat två tredjedelar av sina ministrar utanför den folkvalda riksdagen. Persson har plockat sina ministrar från sitt tidigare kontaktnät, från sin tid i SSU och från andra håll. Persson lär enligt rykten vara missnöjd med den kompetens som riksdagsgruppen besitter, även Pär Nuder lär vid tillfällen ha hyst åsikten att viktiga jobb inte kan tillsättas av folk från riksdagsgruppen.

Allt detta gör att den parlamentariska demokratin urholkas, eller i varje fall inte fungerar som det en gång var tänkt. Besluten påverkas och tas av experter, de folkvalda får allt mindre att säga till om, det spelat mindre roll vilka som väljs in i riksdagen, riksdagsmännen uppgift blir mer eller mindre att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle.

Sjödin avgångstal

Jag tänkte inte skriva något om Sjödins väntade avgång, tyckte det skulle vara att gotta sig i eländet på något vis. Jag har ju varit kritisk mot Sjödin, eller egentligen inte så mycket Sjödin som person utan på det faktum att Sjödins föll på den politiskt korrekta kultur som SSU är själva sinnebilden för. En person som inte är med i ett politiskt parti, inte stått i maktens taburetter och vräkt ur sig politiskt korrekta floskler om att krogar diskriminerar, att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden, att vi skall genomföra flyktingamnestier, ja den personen skulle rent av vinna min sympati för ett liknande krogbråk. Inte för att jag tycker det var välfunnet det Sjödin förmodligen (ingen vet förutom Sjödin och vakten) sade, men vem som helst kan i ett trängt läge vräka ur sig saker som man normalt inte säger, eller ens tycker. Saken är den att Sjödin faktiskt varit ordförande i en av de organisationer som varit med om att odla den politiska korrekthet som hon sedan själv föll på.

Jag måste ändå kommentera lite av det hon säger i hennes avgångsartikel i DN denna dag. Sjödin skriver,

– Jag tror inte heller på att man kan göra karriär i politiken.

Va!! Det var den grövsta lögn jag hört på mycket länge, det är just inom den politiska sfären i något av de sju riksdagspartierna man kan göra just karriär, det var sannolikt av omsorg om just denna karriär det tog så lång tid för Sjödin att avgå, hon säger i samma artikel att hon inte trivs i rampljuset, att hon aldrig ville bli ordförande (svårt att tro det också faktiskt när hon med sådan energi klamrat sig fast vid ordförandeposten) varför då inte avgå tidigare? Alla politiska bedömare anser att hon borde ha avgått tidigare för att inte skada SSU och faktiskt också moderpartiet. Sjödin avgick först när trycket blev övermäktigt och det nästan skulle ha blivit löjligt att sitta kvar. Är det inom någon sektor det verkligen går att göra karriär så är det inom den politiska sektorn, att bli yrkespolitiker är med Anders Isakssons ord som att bli adlad förr i tiden.

Vidare säger Sjödin,

– I högerns England vaknade jag politiskt. Jag träffade ungdomar som tvingades dra ut sina tänder för att de inte hade råd att laga dem.

I Socialdemokraternas Sverige tvingas inga ungdomar göra samma sak, de har gratis tandvård. Däremot tvingas lite äldre människor göra exakt samma sak, vakna Sjödin.

Vidare,

– Har du utländsk bakgrund utestängs du från arbetsmarknaden. Är du kvinna får du lägre lön, mindre makt och inflytande och du riskerar att bli sönderslagen av din man. Saknar du pengar men ändå måste köpa vinterkläder till barnen som andra föräldrar fastnar du i skuldfällan. Är du psykiskt sjuk eller råkar ut för en livskris kan du ramla mellan stolarna och hamna på gatan i hemlöshet.

Kvalificerat skitsnack, har du utländsk bakgrund med bristande språkkunskaper och utbildning är det klart att du får svårt att få jobb, svenska akademiker som inte kan luta sig mot SSU:s kontaktnät har också svårt att få ett kneg. Så alla kvinnor riskerar att bli sönderslagna av sina män? Lysande analys Sjödin, du kanske skall börja på Uppsala universitet och plugga genusvetenskap, där hittar du många likasinnade. Det är förövrigt Socialdemokraternas Sverige Sjödin beskriver.

Vidare,

– För att socialdemokraterna ska få människors förtroende måste partiet orka befinna sig mitt i det helvete som de allra mest utsatta i vårt samhälle lever i.

Du hade blivit en bra yrkespolitiker Sjödin, lögnerna ramlar så lätt ur munnen på dig. Dagens Socialdemokratiska nomenklatura har närmare till villorna i Danderyd än till förorten eller fattiga områden i obygden, det är i princip vad hela mitt politiska engagemang handlar om.

Till slut säger Sjödin,

– Jag är tacksam för det förtroende jag fått men av omtanke om SSU lämnar jag i dag mitt uppdrag som SSU:s ordförande. Jag lovar att finnas där för er SSU-kamrater om ni någon gång behöver mig.

På vanlig svenska betyder det att hon vill komma tillbaka och fortsätta sin politiska karriär när denna trista historia börjar sjunka undan.

Frågan om medborgargarden

Låt mig först säga, i en demokratisk rättsstat så skall polis, åklagare och andra rättsvårdande myndigheter sköta den allmänna ordningen och rättvisan. Nu fungerar detta inte alltid, jag har själv bott i ett hus där inte ens husvärden vågade vidtala en viss, mycket störande, lägenhetsinnehavare, systemet fungerade inte och jag själv var tvungen att flytta.

I Eslöv verkar rättvisan inte klarar av sitt åtagande, detta kombinerat med ungdomsgäng som systematiskt driver omkring på nätterna och enbart för skojs skull (eller av rasistiska orsaker) misshandlar personer som enbart är ute och promenerar och råkar komma i vägen för detta gäng. Samhällets reaktion kommer väl sannolikt att komma när första offret avlider av misshandel, det finns dock ingen orsak att invänta detta tragiska öde för något oskyldigt offer.

Jag menar att det är den vuxna befolkningens ansvar att bilda ett medborgargarde, räcker inte polisens resurser till, eller om man inte tar tag i problemen av politiska orsaker, så måste befolkningen själv vidta åtgärder för att skydda sig själv.

Medborgargarden har framförallt en preventiv effekt, har den ingripit med kraft några gånger så blir ligistgängen betydligt mindre benägen att bedriva sin horribla hobby. Gardet fungerar också som en väckarklocka för den styrande politiska makten, den kan ju vara svårväckt som alla vet.

När man bildar ett garde får man inte ta in vilka brushuvuden som helst, grovt kriminella våldsverkare och människor med en obetvinglig lust att skryta bör t.ex. inte få bli medlem i gardet. När man bildar gardet måste man börja med ett rudimentärt regelverk, ett regelverk alla skall hålla sig till. Reglerna kan i grova schematiska drag gå ut på att man inte misshandlar en klottrare med järnrör, det får med största säkerhet kontraproduktiv effekt. Man använder inte mer våld än nöden kräver, har man slagit ner en ligist med expanderbatong slår man inte ligisten i huvudet när han ligger ner och kanske är medvetslös, då åker man själv fast för dråp. Dessa regler bör noga inpräntas och personer som på förhand kan förmodas inte följa dessa bör inte ens bli med i gardet. En annan viktig aspekt är att om det inte behövs ett garde, om ordningsmakten kan upprätthålla ordningen någorlunda, ja då skall man inte bilda något garde. Det är i första hand polis och andra rättsvårdande myndigheter som skall upprätthålla lag och ordning. Man skall bilda ett garde när det gått som det tydligen gjort i Eslöv, när de myndigheter som normalt upprätthåller ordningen inte längre klarar av sin uppgift, bor man på annan ort kan man med fördel ägna sin fritid åt mer normala hobbys.

Polisen befarar

Enligt SVT så har ytterligare två kvinnolik hittats i Ipswitch, enligt nyhetspresentatrören på SVT så BEFARAR polisen att de har med en seriemördare att göra. Nu undrar jag hur SVT definierar orden "befarar" samt "seriemördare".

Böglobbyn

Såg lite, väldigt lite, av programmet böglobbyn. Jag stängde av burken när en reporter öste snuskigheter inför pastor Åke Green, de ville testa gränserna för yttrandefriheten, samt provocera Green naturligtvis, ge igen för gammal ost. Green sade ju negativa saker om homosexuella i kyrkan, enligt reportern så blev en stor del av befolkningen djupt kränkt. De kanske de blev också, sedan massmedia minutiöst rapporterat Greens tilltag till den svenska allmänheten. Nu använde väl inte Green sådana snuskiga ord som reportern på Böglobbyn använde, rakt ut i etern dessutom. Reportern menade att Green missbrukade yttrandefriheten när han uttalade sin tveksamhet om homosexualitet inför församlingen. Nu förhåller det sig så att är det någon minoritet som verkligen utnyttjar yttrandefriheten och den parlamentariska demokratin så är det de homosexuella, de har ett inflytande och en goodwill som ingen annan grupp har över Sveriges riksdag, de har många representanter för sina intressen i riksdagen, fattas bara att Sahlin blir statsminister så har de ett språkrör som heter duga. De får genomslag för sina åsikter och intressen som ingen annan grupp, de fick igenom adoption för homosexuella trots att princip alla utredare och experter avrådde en sådan lag, de har snart fått varenda politiker att gå i Pridefestivalen. Så om denna reporter vill göra Greens utnyttjande av yttrandefriheten till en snyfthistoria så är det så horribelt som det bara kan bli i vårt land, där allt vänds upp och ner ibland.

Reinfeldt uttalar sig om Sverigedemokraterna

I en artikel i DN tar Reinfeldt bladet från munnen och ger sin syn på Sverigedemokraterna. I artikeln frågar journalisten Reinfeldt,

– Är statsministern oroad av de främlingsfientliga partiernas stora framgång i till exempel Landskrona?

Varpå statsministern svarar,

– Jag är oroad av de samhällsproblem de profiterar på. Bristen på jobb, bristen på förståelse för olikheter. Därför är det så otroligt viktigt att vi tar den här diskussionen, att vi erkänner olikheter, och jobbar med att respektera, och känna tolerans inför varandra.

Så SD profiterar på samhällsproblemen? När man tar upp dessa problem och gör politik av dem, när de andra partierna dessutom vägrat att ta upp dessa problem, då profiterar man på problemen. Vad det är för diskussion Reinfeldt vill ta upp vet vi inte, under de senaste decennierna har riksdagspartierna envist vägrat att ta upp problemen i de omtalade och invandrartäta förorterna, de har ju varit rädda för att rasisterna skall sticka upp sitt fula tryne.

Vidare säger Reinfeldt,

– Sådana här partier överlever inte utan myterna om att vara ställda i farstun. Underdogpositionen, där de kan hävda att de är utsatta för en komplott, alla andra går emot oss.

Jag måste säga att jag gått på myten, jag tycker nämligen att SD och för all del en del andra partier utanför riksdagen, är ställda i farstun, de är utsatta för en gemensam strategi från de andra partierna, de andra riksdagspartierna gör faktiskt gemensam sak mot SD. Jag kanske är paranoid och Reinfeldt har rätt, men har inte övertygat mig i alla fall.

Pest eller kolera

När jag pratar med folk ute i arbetslivet tycker många likadant som jag, i alla fall vad gäller regeringsalternativen, Alliansen eller vänsterblocket kan liknas vid alternativen pest eller kolera. Alliansen sänker inkomstskatten, men tar sedan i princip tillbaka pengarna med ökad A-kasseavgift, i plånboken blev det ju inga pengar, inte i min plånbok i alla fall. Dessutom har de fräckheten att gå emot alla liberala principer och göra den obligatorisk till 2008, när det är frågan om pengar struntar man i ideologier tydligen. En till synes god nyhet är att Alliansen stoppat den kvinnliga kvoteringen till högre poster inom statsförvaltningen, Socialdemokraterna sitter djupt i kvoteringsträsket, ett träsk de självmant gått ner sig i. Det spekuleras friskt i vem som blir den nya partiledaren för Socialdemokraterna. De enda kandidater som förs fram av våra ivriga massmedier är kvinnor, alltemellanåt har något förbund eller distrikt krävt att det skall vara en kvinna får vi veta av dessa medier. Enda smolket i bägaren var när Agenda gjorde en undersökning och frågade ordförande i de olika arbetarkommunerna runt om i landet, då var det mycket få som krävde en kvinnlig partiledare. Socialdemokraterna har en otrolig förmåga att schabbla bort givna framgångar, ibland smyger sig tanken in att de gav bort valsegern för att få en liten andhämtningspaus, väljer de t.ex. Sahlin som partiledare, som är omvittnad avskydd i stora delar av den arbetande befolkningen, så kanske man slipper att ta regeringsansvaret 2010 också.

Nåja, mitt råd till alla rättskaffens människor är att rösta på något parti utanför riksdagen för att ge den politiska nomenklaturan en välriktad spark i skrevet, och då naturligtvis inte F! eller något annat vansinnigt parti. Riksdagspartierna vill göra regeringsfrågan till en affär för den nuvarande politiska nomenklaturan. Anders Isaksson har visat hur vår demokrati blivit ett system som skapat en ny adel, den politiska adeln som alltmer börjar likna den gamla adeln som fick sina rättigheter stadsfästa vid Alsnö stadga 1279, de blev inte av med sina rättigheter förrän 1865 när beslutet togs om inrättande av tvåkammarsriksdagen. Hur vi skall stoppa utvecklingen att en nomenklatura lägger beslag på hela den politiska agendan och gör sig själva till talesmän för befolkningen med förmåner och löner som mest liknas vid ett system inte olikt det i Sovjetunionen undandrar sig min bedömning. Ett sätt är att rösta på partier utanför riksdagen, reaktionerna från etablissemanget när dessa partier får lite för många röster talar sitt tydliga språk.

Socialdemokratins brytpunkt

Under Socialdemokratins storhetstid var det centrala begreppet klasskampen och man talade om arbetarklassen. Det var med stolthet folk ansåg sig tillhöra arbetarklassen, man såg sig själv som en nyttig samhällsmedlem. Själva ordet "arbetarklass" indikerade att man arbetade för brödfödan, att man var nyttig, att man hade ett värde, något att vara stolt över. Vid någon tidpunkt under sjuttiotalet övergav man inom socialdemokratin detta begrepp för att i stället tala om "de svaga" i samhället. Orsaken till detta byte av begrepp var sannolikt flera, ett av skälet var att Socialdemokraterna suttit vid makten så länge så det blev ett tveeggat svärd att fortfarande tala om klasser, en annan orsak var att Vänsterpartiet lagt beslag på detta ord och man var tvungen att överge det själva för att distansera sig mot V, eller VPK som det då hette. Den främsta orsaken torde dock vara att politik blivit en syssla för yrkesmän från att ha varit en syssla för amatörer, det hade förvandlats från att ha varit ett uppdrag till att bli ett yrke, ett yrke vilket som helst. Det var alldeles uppenbart att de Socialdemokratiska yrkespolitikerna inte var eller kom från arbetarklassen, de hade för det mesta varit yrkespolitiker hela sitt liv, de kom ofta från släkter där politikeryrket var vanligt, släkter som inte med bästa vilja i världen kunde kallas arbetarklass. Att i detta läge hela tiden tala om arbetarklass blev till slut en omöjlighet, man övergav detta begrepp för att i stället tala om "de svaga" i samhället.

Problemen med detta nya begrepp "de svaga" var dock flera. Det gamla begreppet "arbetarklass" innehöll en ganska klar definition vilka som var medlemmar i denna klass, det nya begreppet var betydligt luddigare, vilka tillhör gruppen "de svaga", är det vanliga löntagare? Låginkomsttagare? Arbetslösa? Socialfall eller invandrare? Det nya begreppet innehåller heller inte den stolthet som det gamla begreppet innehöll, det finns inte den själklara koppling till samhällsnytta som det gamla begreppet innehöll, snarare tvärtom. Vem vill egentligen tillhöra gruppen "de svaga"? Det räcker med att gå ut på vilken svensk skolgård som helst för att få en indikation på begreppets popularitet.

En annan, för Socialdemokratin, negativ effekt var att med det gamla begreppet så kunde inte de borgerliga partierna göra några inbrytningar i de socialdemokratiska kärnväljargrupperna, inga medlemmar i arbetarklassen röstade på Moderaterna, den som ändå gjorde det betraktades som närmast svagsint. Det nya begreppet "de svaga" möjliggör helt andra möjligheter för borgerliga att göra inbrytningar i klassiska socialdemokratiska väljargrupper. Vid valet 2006 gjorde även Reinfeldt anspråk på att vilja företräda "svaga" grupper i samhället, en del av dessa måste ha röstat på Moderaterna också enligt de valanalyser som gjorts.

Språktest i Storbritannien

I Storbritannien inför man språktest, inte bara för att bli medborgare, utan för att få permanent uppehållstillstånd, dessutom kompletterar man detta med ett test för kunskaperna om det Brittiska samhället. Allt detta görs för att underlätta integrationen. Vi är spända på vad den svenska politiska nomenklaturan säger om detta, har Storbritannien blivit rasistiskt månne?

Uppsala universitet presenterar sin mångfaldsbarometer

Varje år presenterar Uppsala universitet, som annars är nuförtiden mest känd för sin genusforskning, en undersökning där människors inställning till mångkultur mäts. Enligt artikeln så är svenskarnas inställning till mångkultur positiv, hur frågan ställs och vad folk svarat står det inte ett ord om, mycket märkligt. Enligt undersökningen så har människor med " extrema negativa attityder" till invandrare fördubblats, vad som är extrema, negativa åsikter står det inget om.

Det står i DN,

"Orlando Mella är en av de två forskarna bakom studien. Han anser att det går att se en koppling mellan den hårdnande attityden och det högerextrema Sverigedemokraternas framgångar i valet."

Jasså, hur kan man se denna koppling? Klart att det GÅR att se en sådan koppling, man kan se vilka kopplingar som helst om man verkligen vill. Dessutom får vi veta att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti, det verkar vara seriöst så det förslår.

Vidare står det i artikeln,

"Men över lag är de flesta svenskar - 84 procent - positiva eller mycket positiva till mångfald."

Det är en helt otroligt hög siffra, det hela beror förstås på vad folk menar med "mångfald" och hur de definierat ordet i undersökningen. Skulle de i stället frågat intervjupersonerna om de vill ha en generös flyktingpolitik skulle utfallet säkert blivit ett annat.

Vidare står det i DN,

"I undersökningen framgår också att en majoritet, 82 procent, mot cirka 80 procent 2005 instämmer helt eller delvis i påståendet "invandrarna har skyldighet att anpassa sig till vårt lands vanor".

Detta beskrivs i nästa stycke som en "negativ attityd", att tycka att invandrare har skyldighet att anpassa sig till den kultur man frivilligt flyttar till är negativt, dåligt och inskränkt. Både artikelförfattaren Ninna Bengtsson och de som gjort undersökningen har alltså tagit politisk ställning själva och värderar utfallet av undersökningen utifrån denna. Tyvärr blev inte resultatet riktigt det de väntade sig.

Själva undersökningen verkar vara hafsigt och tendensiöst gjord. Presentationen i DN är mycket bristfällig och vi får veta alldeles för lite hur den gjorts och hur frågorna formulerats och vad alternativen varit. Det är klart att syftet med hela undersökningen och artikeln är att föra fram ett budskap, samt att framställa vissa grupper som inskränkta om inte rasistiska och högerextrema.

Transport utesluter Sverigedemokrat

Ja, transportarbetarförbundet utesluter en yrkesförare för att han representerar SD i en kommun i Hälsingland. Transports ordförande, Per Winberg, säger att SD är ett rasistiskt och nynazistiskt parti.
Hur någon kan få SD till ett nynazistiskt parti är en gåta, inget ens andas nynazism senast jag läste partiprogrammet, det är lika mycket nynazism som i Moderaternas eller Folkpartiets program. Detta är ett utmärkt exempel på den antidemokratiska strömning som kommit till vårt land. I en undersökning av jordens alla länder hur demokratiska de var kom Sverige mycket högt, jag tror dock inte att de som gjorde den undersökningen har haft koll på dessa exempel på odemokratiskt agerande från både fack och riksdagspartier, som blivit allt vanligare senare tid efter att riksdagspartierna känt sig alltmer hotade vid köttgrytorna.

Dessutom skall fackföreningar arbeta för medlemmarna, ta tillvara medlemmarnas intressen, inte göra några politiska omdömen om medlemmarnas politiska preferenser, det är helt uppåt väggarna, tänk er att något fackförbund t.ex. inte gillade Moderaterna, och därmed började utesluta medlemmar som är med i Moderata Samlingspartiet. Dagens fackföreningar har spårat ur, de har glömt vilket uppdrag de har, de har dessutom glömt vilka som betalar medlemsavgifterna. Jag uppmanar alla demokratiskt sinnade som är med i transportarbetarförbundet att gå ur sin fackförening, det går alldeles utmärkt att enbart vara med i A-kassan, dessutom blir det billigare, speciellt sedan Alliansen skall slopa avdragsrätten för medlemsavgifterna vid årsskiftet. Minskat medlemsantal och därmed minskade medlemsavgifter är nog det enda som biter på pampar som Winberg, minskade ekonomiska medel är ett språk som i princip alla förstår.

Kan ingen avsätta Justitiekanslern?

Ja, kan ingen avsätta tomten Göran Lambertz. Han meddelar prompt på DN debatt att han ÄNDRAT åsikt om Thomas Quicks skuld angående de mord han dömts för, detta sedan han SATT SIG IN i domarna. Jag trodde i min enfald att man först satte sig in i målen, därefter så skaffade man sig en åsikt, innan man gjort detta så har man ingen åsikt alls, speciellt om man är justitiekansler. Det är inte första tveksamheten Lambertz gör sig skyldig till, dessutom så verkar det som om han mer än gärna vill stå i det mediala strålkastarljuset, nu var det väl inte riktigt det som var meningen att en justitiekansler skulle göra i första hand, se till att synas och höras så mycket som möjligt i våra ankdammsliknande medier. Bara att framträda i DN-debatt måste anses som tveksamt för en justitiekansler, han skall väl för höge farao meddela sina beslut via brev till de berörda parterna, inte framträda i DN-debatt när han kommit fram till ett beslut. När han efter två dagar kom fram till att min egen anmälan mot Joanna Rytel skulle lämnas utan åtgärd så framträdde han inte på DN-debatt och meddelade detta, jag fick ett kortfattat och avsnoppande brev.

Robsten wrote

När jag läste SvD på nätet som vanligt såg jag att Bergling, denna underfundiga och roliga tecknare, gjort samma iakttagelse som undertecknad, nämligen den att rasbiologi av värsta sort är högsta dygd inom hundaveln, samtidigt som det naturligtvis inte är accepterat inom andra, mer mänskliga områden. Jag är naturligtvis emot alla former av rasbiologiskt tänkande, men har många gånger reagerat på den hysteri som råder inom hundgemenskapen, det avlas fram hundar som uppfyller alla möjliga kriterier på rasrenhet, men inte kan andas ordentligt, inte kan föda valpar på ett riktigt sätt, de är utan päls och ser ut som fan själv. Det hela tar sig närmast perversa uttryck, hundar som inte har den funktionen att kunna leva ordentligt ses som högvärdiga renrasiga individer. Är detta bisarra rastänkande någon form av sjuklig projektion? Jag är bestämt emot rasbiologiska institut både när det gäller människor och hundar, om hundra år kanske dessa kennelmänniskor ses med samma avsky som vi nu ser på DR Mengele Jag har någon gång tagit upp denna fråga med kennelmänniskor, de har reagerat med samma indignation och chock som om Wetterstrand skulle föreslå en restriktiv immigrationspolitik på Miljöpartiets partikongress, jag har nästan fått freda mig rent fysiskt, så ämnet är känsligt, den saken är klar.

Förövrigt sitter jag just nu och lyssnar på Zappa:s Hot Rats som förmodligen är den bästa plattan som någonsin gjorts.

Moderaterna har tagit ställning

Moderaterna har efter SD:s framgångar i valet tvingats ta tag i den obehagliga frågan om hur man skall förhålla sig till detta parti. Per Schlingmann, partisekreterare för Moderaterna, framträder i Expo och deklarerar den framarbetade strategi som skall gälla framgent för moderaterna i deras förhållande till SD. Enligt moderaternas partistyrelse är SD "ett politiskt och ekonomiskt oansvarigt parti som utnyttjar människors osäkerhet". Jaha, ekonomiskt oansvarigt kallar de SD? Det är alltså inte ekonomiskt oansvarigt med nuvarande immigrationspolitik, dessutom har väl M kallat alla vänsterblockens partier för ekonomiskt oansvariga. Persson brukar inte försitta ett tillfälle att tala om hur han fick städa upp efter de borgerliga efter deras förra regeringsperiod, på tal om ekonomiskt oansvar alltså. Utnyttjar människors osäkerhet gör också SD, enligt den moderata partistyrelsen är nog alla väljare som inte röstar på M osäkra själar som skulle behöva lite vägledning i livet, detta uttalande är i själva verket oförblommat väljarförakt.

Enligt Expo säger moderaterna att "de ska ta debatten, men samtidigt undvika att framställa Sverigedemokraterna som den enda oppositionen till de etablerade partierna."

Läs denna mening en gång till, de får alltså aktivt undvika att framställa SD som den enda oppositionen till de etablerade partierna, annars kommer sanningen fram antagligen. Varför skriver eller säger men en sådan sak överhuvudtaget, om det nu inte redan är så?

Tröttnat på TV-sporten

Jag har under en längre tid tittat allt mindre på TV-sporten och de olika program på olika kanaler som visar sport, orsaken är att jag finnar allt mindre intresse för de idrotter och de serier TV väljer att visa. Jag är inte det minsta intresserad av att Tampa Bay förlorar eller vinner mot NY Rangers, eller något annat lag på andra sidan Atlanten som är mig fullständigt likgiltigt. Det är förvisso några svenskar som spelar i Både Tampa Bay och andra lag i NHL, men de är väl deras egen lyckas smeder, bra så, inget fel i det, men jag själv är fullständigt ointresserad av deras karriärer och hur mycket de tjänar. Mycket tid ägnas åt golf, en svensk som det har gått oerhört bra för i många år är Annika Sörenstam. Hon är utan tvekan mycket duktig, det är bara det att jag är fullständigt ointresserad av golf, och av Sörenstam också för den delen, hon representerar absolut ingen annan än sig själv, precis som de andra golfarna. De tjänar oerhört med pengar, jag missunnar dem inte dessa pengar, bara jag slipper titta på skiten. De representerar enbart sig själva, de puttar en vit liten boll i ett ganska litet hål, de tjänar storkovan på denna lek, grattis! Jag är dock inte intresserad.

Tennis var en sport jag gillade när Borg och McEnroe var i farten, jag kollade förhäxad på deras möten, kanske skulle McEnroe få ett utbrott som en extra bonus, det var kul, det var spännande. På något vis gladdes vi åt att en svensk hade kunnat slå sig in i absoluta världstoppen också, även om Borg verkade vara en sur och snål jävel (även Peter Wallenberg beskrev Borg som en snål typ i ett inslag om Borg) så var det hela spännande och kul. Vad är kul i dagens tennis? Jag finner inget av intresse, jag växlar kanal så fort jag ser den lilla gröna tennisbollen susa över ett nät. Varför visar TV så mycket tennis? Är det kanske bara jag som tycker att denna sport nuförtiden "suger"?

Elitserien har jag också tröttnat på, finner de som håller stenhårt på ett lag för lite löjliga, fastän jag försöker att motarbeta dessa känslor hos mig själv finns de där. Det är ett bök och ett farande med skridskor åt alla håll, vad är vitsen? Detta stigande ointresse får dock skrivas på kontot för personlig förändring antar jag.

För första gången så började jag tappa intresset för allsvenskan efter VM, plötsligt så framträdde de svenska snedsparkarna och träfötterna i kristallklar relief, är det korpfotboll i allsvenskan började jag tänka.

Det enda som fångar mitt intresse nuförtiden är boxningen på Eurosport, de har visat ett antal mycket bra matcher sista tiden. Boxning är också en sport som är befriande ren på deltagare från den "Centrala zonen", kommer man från Öfre Östermalm eller Danderyd valkrets 15 (Djursholm) så vill man av någon anledning inte få sitt aristokratiska ansikte tillplattat av en behandskad antagonistnäve, vi som kommer från den "Perifera zonen" är snarast stolta över en krossad näsa. Själv fick jag dock tyvärr operera min näsa då tilltäppta näsgångar orsakade otaliga förkylningar och ekonomisk förlust.

Badminton är också en sport jag finner intresse av att titta på fortfarande. Jag har spelat en del själv så jag förstår vilken prestation vissa slag är, rörelsemönstret är också, liksom i boxning, oerhört vackert.

Hur mycket av mitt stigande ointresse som beror på personlig förändring, och hur mycket som beror på TV-sportens förändrade profil skall jag låta vara osagt, klart är dock att en stor förändring av TV-sporten faktiskt skett de senaste 20 åren.

Muren börjar rämna

Ta mig fan! En borgerlig bloggare, Kulturrevolution.se skriver det man inte får skriva, inte tänka, inte tycka. Läsen i förtappade och förundras. OBS! Detta är ingen SD:are.

Den centrala zonen

I en artikel i SvD så skriver journalisten Göran Eriksson hur det gick till när Moderaterna gick från att vara ett förlorarparti med Lundgren i spetsen till det vinnande parti man är nu med Reinfeldt i spetsen. Det hela gick tydligen ut på att erövra den "centrala zonen", samtidigt som man behåller de politiska målen så överger man dogmatismen för pragmatism, detta för att erövra denna zon. Alltså, man kompromissar och slipar på den egna politiken för att kunna vinna delar av den "centrala zonen" över på sin sida.

Vad är då den centrala zonen? Enligt SvD så är detta definitionen,

– Den centrala zonen är helt enkelt en metafor för samhällets eliter. Zonen styr samhällets värderingar och finns där ”makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns.

Detta motsäger verkligen inte det Isaksson skrev i "Den politiska adeln", det är bara det att den styrande nomenklaturan, som alla förstår, inte enbart finns i de politiska kretsarna, även om det var dessa Isaksson behandlade i sin bok.

En viktig komponent i denna "zon" är naturligtvis massmedierna och de journalister som alla gått i samma "skola", de väljer naturligtvis att framföra det som för dagens anses som riktigt och de värderingar som omfattas av denna "zon". Vi kan mycket lätt identifiera de delar av "zonen" som representerar kulturen och andligheten. Den främsta företrädaren av den andliga delen av zonen var ju avgående KG Hammar samt Caroline Krook.

Makten kan delas upp i den politiska makten, som ju representeras av riksdagspartierna, samt den ekonomiska makten, d.v.s. näringslivet och de mycket rika människor som finns i vårt land. Många av dessa rika människor bor t.ex. i Danderyd, valkrets 15 (Djursholm) som jag tidigare skrivit om, där röstade 3 personer på partier utanför riksdagen. Vi ser att ett mönster börjar framträda i relief.

SvD skriver "zonen styr samhällets värderingar", ja den gör ju det, bl.a. med det effektiva verktyget politisk korrekthet. Vi som inte är riktigt tillfreds med att denna "zon" styr samhällets värderingar, måste söka oss utanför den klubb av partier som de nuvarande riksdagspartierna representerar. Det är heller ingen vågad analys att påstå det faktum att reaktionerna när politiska krafter utanför denna zon sticker upp blir oerhört starka, orsaken till detta är sannolikt flera, men en orsak är utan tvekan att denna zon nog anser sig ha option på all åsiktsbildning i landet. Det handlar alltså inte bara om att representanter för nomenklaturan tror t.ex. att invandringskritiker är rasister, utan de känner sig kränkta för att krafter utanför denna exklusiva zon tar sig ton och lägger beslag på en liten bit av den kaka som de anser vara deras egen, helt och hållet.

De systemkritiker som såg Alliansen som en frälsare får tänka om, problemet är större än så med att denna exklusiva zon styr, Alliansen har till en del lagt beslag på zonen och ändrat den politiska sammansättningen en smula, men systemet i stort består. Vi kan ta exemplet med utnämningspolitiken. Innan valet var Alliansen mycket kritisk till denna och lovade att radikalt förändra denna, fram till nu finns det absolut inget som tyder på en ändring i denna politik, det är bara det att nu är det Alliansens gunstlingar som får reträttposterna. Vi får se om det blir någon ändring på denna politik längre fram, själv tvivlar jag starkt på det.

Den nutida adelsklassen Del 2

Isaksson skriver i sin bok hur dagens politiker enbart fokuserar på att bibehålla makten, eller att komma till makten och de eftersträvade positionerna, inte att kämpa för en ideologi eller att representera de väljare man blivit vald av. I dag när politiken blivit ett yrke för många så står det också mer på spel för dessa, förr hade många politiker ett annat yrke än den rena politiken, nu står jobbet på spel vid nästa val, inte bara politikernas jobb utan hela den stab av medarbetare som finns runt denna politiker, inkomster och framtida pensioner står på spel, framtida möjligheter till landshövdingsposter eller ambassadjobb ligger i potten. Partierna använder sig av diverse knep såsom triangulering, d.v.s. att försöka överta motståndarens paradfrågor, för att erövra makten, partistrateger analyserar alla de mätningar som görs med täta mellanrum. En del forskare har börjat prata om att vi fått en s.k. SIFOkratur, partierna och dess strateger styrs av de SIFO-mätningar som görs efter att partiet gjort sina utspel.

Demokratin har för dagens yrkespolitiker blivit mer ett medel än ett mål i sig, i riksdagen talar politiker slentrianmässigt om demokratin, den får aldrig tas för given och måste alltid erövras på nytt brukar de flesta tal om demokratin innehålla. Detta är precis vad dagens politiker visade sig vara oförmögna att göra under den kris som publiceringen av de s.k. Muhammedkarikatyrerna skapade. Isaksson är mycket kritisk till hur europeiska politiker hanterade den muslimska värdens vrede över denna publicering, han menar också att det politikerna faktiskt gjorde var att INTE stå upp för tryckfriheten och demokratin. Isaksson skriver på sidan 56 i sin bok,

– När EU:s utrikesministrar i ett gemensamt uttalande förklarade att de både erkände beklagade "att dessa karikatyrer ansågs utmanande och upprörande" tog de indirekt avstånd från demokratins fundamentala rätt till yttrandefrihet, särskilt som de också manade till självcensur med sitt tal om att rätten skulle utövas "i en anda av respekt för religiösa och andra trosuppfattningar och övertygelser". I stället kunde de ha påpekat att återhållsamhet i uttryckssätten kan vara en personlig dygd, men att yttrandefriheten i sig är en grundlagsfäst rättighet, utan andra inskränkningar än de som stadgas i varje EU-lands lagar.

Som de flesta förstår så innebär yttrandefrihet i en demokrati att många grupper blir kränkta någon gång i något avseende, en yttrandefrihet som skulle undvika att kränka olika intressegrupper eller människor är en omöjlighet och inte ens eftersträvansvärt, vi yttrar oss för att kritisera, uttrycka vrede och påtala det vi tycker är fel, när kritiken är riktig så brukar det oftast innebära att målet för kritiken blir extra mycket kränkt.

Att göra som de Europeiska statsmakterna gjorde under krisen med Muhammedkarikatyrerna, backa och börja tumma på yttrandefriheten är tvärt emot det som yrkespolitiker brukar tala om vid varje högtidligt tillfälle, de erövrade verkligen inte demokratin på nytt när de för en gångs skull hade chansen.

Den nutida adelsklassen Del 1 – Isaksson

Anders Isaksson har skrivit en relativt uppmärksammad bok om vår tids adelsklass, den politiska klassen. Boken heter också "Den politiska adeln" och har kommit i en nyutgåva 2006. Enligt Isaksson skedde det stora trendbrottet vid valet 1982 då Palme och Socialdemokraterna vann. Det Palme gjorde var att i stor utsträckning välja sin regering med människor utanför den folkvalda riksdagen och tillsätta statsrådsposter med folk som han kände. Isaksson har kunnat påvisa ett samband med var de blivande statsråden bodde och firade semester och var familjen Palme tillbringade sin tid, de var ofta grannar, hade sommarställen på Fårö där även familjen Palme tillbringade sina somrar o.s.v. Trendbrottet bestod i att det inte längre var folkvalda människor som besatte de olika posterna i regeringen utan människor som Palme, av olika anledningar, fattat personligt tycke för. Palme lär ha sagt till Isaksson i en riksdagskorridor att han var tvungen till detta förfarande då det var hart när omöjligt att finna kompetent folk i riksdagen. Det var trendbrottet som började den utveckling som förvandlade politikerrollen från att vara ett uppdrag till att bli ett yrke. Jag kan som kuriosa meddela att min lärare i samhällskunskap på gymnasiet hade sett tendenserna långt innan och rådde oss som då var unga och skulle finna oss ett yrke att bli politiker, i alla fall om vi skulle göra karriär och tjäna pengar.

En viktig faktor för att kalla dagens yrkespolitiker för en egen klass, vår nutida adelsklass eller nomenklatura är att yrket ofta går i arv eller att karriärerna gynnas av släktskap. Isakson påvisar att så faktiskt sker med ett stort antal exempel, så stort antal exempel att det skulle vara omöjligt att ta upp alla här. Vi kan dock nämna Mona Sahlins pappa, Hans Andersson, var under många år nära medarbetare till förre statsministern Ingvar Carlsson, hennes man, Bosse Sahlin, är marknadschef på partiets tidning "Aktuellt i politiken", hennes statssekreterare Stefan Stern är gift med Perssons medarbetare Maria Danielsson.

Dessa släktförbindelser återfinns i alla partier, i Moderaterna finner vi släkten Landerholm, en släkt som i princip bildat en klan inom detta parti. Hendrik Landerholm var ordförande i försvarsutskottet samt chef för Försvarshögskolan, hans syster, Karin Enström är ordinarie ledamot i försvarsutskottet, medan svågern, Per Bill sitter i utbildningsutskottet. Isaksson tar upp ett stort antal andra liknande fall där vissa familjer bildar rena klaner inom den politiska klassen, inte så olikt det släktsystem som var förhärskande under den tid då det rena adelssystemet var förhärskande i vårt land.

Fortsättning följer.

Eftervalsanalys

Eller ett litet försök till det i alla fall. Vid valet 2006 så vann Alliansen relativt övertygande, samtidigt gick småpartierna framåt i detta val som aldrig förr, speciellt SD fick rekordsiffror. Bara en månad efter valet ligger vänsterblocket återigen i ledning över Alliansen i de opinionsmätningar som gjorts, ingen valvinnare har tappat ledningen så snabbt så kraftigt förut. Slutsatsen blir att Alliansen inte vann på att de övertygade väljarna om sin politik, de vann på att så många var så trötta och besvikna på Socialdemokraterna, och kanske även på V och MP, att de valde att lägga sin röst på Alliansen. Under valrörelsen gjorde Socialdemokraterna sin sämsta valrörelse någonsin. De enda man såg i riksmedierna var Persson och Ulvskog. Att Ulvskog inte drar en enda röst till partiet förstår en utvecklingsstörd, men tydligen förstår inte de socialdemokratiska partstrategerna detta. Persson är trots allt underskattad, trots all bufflighet och andra tillkortakommanden så är han en mycket skicklig debattör, dessutom har han en statsmannaliknande utstrålning. Perssons sämsta gren är utan tvekan att utse ministrar, att utse ministrar som enbart föder förakt i de breda folklagren slår till slut tillbaka på hela partiet, det var bl.a. vad som hände under detta val 2006.

Efter valförlusten för Socialdemokraterna har en del från borgerligt håll försökt sig på att utse ny statsminister efter att Persson på valnatten deklarerat sin avgång. De har dock ingen aning om vad som rör sig i breda folklagrens hjärnor, de för fram totalt omöjliga kandidater som Wanja Lundby-Wedin, Wedin är snarast avskydd i stora delar av den socialdemokratiska väljarkåren, inte minst efter att Uppdrag Granskning tagit upp vad som hände under Kommunals strejk. Under denna strejk spelade Wedin en mycket tveksam roll, diplomatiskt uttryckt, och det var sannolikt hon som omöjliggjorde en kraftfullare strejk som hade inneburit högre löner till kommunals medlemmar. De som synes vinna sympati i större kretsar av presumtiva väljare är Bodström och Jämtin, skall det bli en kvinna så är Jämtin enda valet om Wallström tackar nej, vilket hon faktiskt redan gjort.

Några tecken på förnyelse av den Socialdemokratiska politiken har vi ännu ej sett, det har mumlats om bristande öppenhet och tröghet i partiet, det är allt. Det är i den bristande förnyelsen av partiets politik som gjort att hela rörelsen idémässigt hamnat i en återvändsgränd. Hela den Socialdemokratiska politiken har handlat om att försvara bidragssystemen, det har hetat och upprepats in absurdum "slå inte på de svaga" och "slå på den som redan ligger ned". Men vad har Socialdemokraterna haft för politik för vanliga löntagare som varken "ligger ned" eller ser sig själva som speciellt svaga? Eller har det politiska språkbrukar förfalskat så till den milda grad att även vanliga löntagare som betalar skatt och jobbar sina 40 timmar kallas för svaga?

Breda löntagargrupper vill inte att hela den statliga politiken skall handla om bidragen storlek, det är just i denna fråga som Socialdemokraterna profilerat sig när de försökt sig på någon sorts problemformulering. I andra frågor har däremot partiet, opåkallat från breda väljargrupper, gått till höger, utförsäljning av statliga bolag, kommunaliseringen av skolan, privatiseringar och införande ett överdrivet entrepenadsystem på olika nivåer i det allmänna samhällssystemet. Inom dessa områden gick Socialdemokraterna av någon anledning till höger, oklart om några väljargrupper som normalt röstar på partiet hade några önskemål i den riktningen, när det gäller transfereringssystemen så finns det sannolikt en åsikt bland stora väljargrupper att dessa med fördel kan reformeras, här gör partiet ingen sådan ansats. På de områden där en reformering var påkallad gör partiet ingenting, på de områden där många människor inte vill se någon förändring, där reformerar partiet politiken ganska kraftigt, hur är detta möjligt? Ett svar kan vara att man helt enkelt flörtat med vissa väljargrupper, därför har man inte vågat reformera vissa områden på det sätt som skulle ha behövts.

Ett parti som vågat reformera bidragssystemen på ett vettigt sätt, samtidigt som det inte sneglat mot diverse nyliberala strömningar med utförsäljningar till höger och vänster, ett parti som inte sålt ut statliga verksamheter bara för att det verkar vara tidens strömningar, hade förmodligen sopat banan med Alliansen. Hade samma parti stått emot de extremfeministiska strömningar som kanske motsvarar 0,5 % av befolkningen så hade det gått ännu bättre, ett parti som inte hemfaller åt den enklaste politiska korrekthet som vilken idiot som helst kan genomskåda. Men det verkar vara långt till någon insikt bland partistrategerna, man undrar om de ledande inom t.ex. Socialdemokraterna helt enkelt har åsikter som motsvarar den senaste tidens politik, man vinner ju uppenbarligen inga röster på denna politik, så frågan hänger i luften. En del av de kandidater som framförts skulle förvärra de senaste årens snedsegling ännu mer, vi har en spännande tid framför oss, mycket står på spel. Vi ser med spänning fram emot vilken politisk riktning olika partier skall ta efter det senaste valet.