Dan Solomon studerade arkitektur på 70-talet lär ha sagt att "man tävlade om att krama om det fulaste huset för att tala om vilken stor estet man var, man ville skilja sig från den folkliga smaken". Att denna tradition slagit rot även i Europa och Sverige vet vi tyvärr alltför väl. Som en understrykning av Solomons bittra erfarenhet så var arkitekthögskolan i Stockholm utnämnd till Stockholms fulaste byggnad. En brand har härjat denna högskola så framtiden är väl oviss om den kan användas i framtiden, i alla fall enligt de senaste artiklarna i vår dagspress. Typiskt nog så tog medias intresse slut mycket tvärt för branden och Stockholms fulaste byggnad, så hur utvecklingen ser ut för byggnaden efter branden är höljt i dunkel. Vi är rätt många som hoppas på en rivning av arkitekthögskolan i Stockholm.
Ett annat mycket talande exempel är Waterfront building i huvudstaden. En fulare och mer frånstötande byggnad går knappast att finna i vårt land. Byggnaden är den första mig veterligen som inte har ett svensk namn dessutom. Vi antar att alla avantgardistiska arkitektelever marscherar i täta led för att hängivet omfamna Waterfront. Att vanligt folk avskyr byggnaden och att normala stockholmare mest liknar byggnaden vid en elakartad cancersvulst i huvudstaden får bara de avantgardistiska att omfamna den ännu mer.
Timbro hade ett högintressant seminarium där frågor om vilka herrar arkitekterna skall tjäna. Seminariet gick under namnet "Fulaste huset vinner - varför får vi inga stadsmiljöer där vi trivs?" Två av deltagarna representerade två olika sidor av arkitektonisk ideologi. Alexander Wolodarski har inställningen att arkitekter skall bygga samhällen och hus människor trivs i. Det skall byggas utifrån människor behov och arkitekterna skall inte arbeta utifrån att de skall bekräfta eller "förverkliga" sig själva. Peter Ullstad representerade avantgardistiska arkitekter som helst vill skapa monument över sig själva. Att ingen tycker att deras byggnader är vackra eller att ingen vill bo i deras planerade samhällen verkar dessa arkitekter mest ta som komplimanger. Ullstad propagerar för samhällen där "dissonans" är dominerande. Ullstad tror att människor behöver arkitektur som domineras av detta begrepp. Ullstad vill att det skall "hända saker", man skall kunna "snubbla över en uteliggare" eller hitta "den lilla gulliga stigen i skogen".
Fulaste huset vinner - varför får vi inga stadsmiljöer där vi trivs? from Timbro on Vimeo.
Betecknande nog så blev Wolodarski och Ullstad märkbart irriterade på varandra under seminariet. Det är bra. Ett seminarium där deltagarna inte blir irriterade på varandra är ett samförståndsseminarium där åsikter inte bryts mot varandra, och därmed ganska meningslöst. I striden mellan Wolodarski och Ullstad så håller jag precis alla slantar på Wolodarski. Tyvärr har arkitekterna och arkitektvetenskapen någonstans på vägen tappat begrepp som Utilitas (funktion), Firmitas (konstruktion) och framförallt Venustas (skönhet). Arkitekterna har någonstans på vägen börjat tjäna sitt eget bekräftelsebehov i stället för att tjäna de människor som skall bo i deras byggnader eller vistas i deras miljöer.
Länk Timbro Fulaste ...
Länk video
Länk Wiki Nordisk klassicism
I kväll hade tänkt skriva en artikel om bostadspolitiken i Stockholm eller om Åsa Romson och Annie Lööfs märkliga debatt på morgonen. Lööf pratade först om att vi behöver fler "händer" inom vården, möjligen måste vi importera arbetskraft. Sedan tog Romson över och förfärade sig över den höga ungdomsarbetslösheten. Ingen av politikerna reagerade över paradoxen. Vi får hoppas att TV-publiken gjorde det.
Nä det blir ingen artikel för att det tog två timmar att komma hem med våra kollektiva färdmedel. Först var pendeltåget försenat, ingen större fara för en luttrad stockholmare. Men vid Älvsjö lade hela pendeltåget av, vi fick gå gåsmarsch ur tåget allihopa. Konduktören mumlade något om "andra sidan perrongen", vaddå andra sidan perrongen, i Älvsjö kan det betyda minst två olika saker. Nåväl, vi småsprang över till andra perrongen. Där såg vi vårt tåg åka iväg mitt framför ögonen. Vi stod och frös en liten stund. Sedan ropade konduktören ut att ett tåg skulle gå på andra perrongen, den vi just sprungit iväg från. Jag sprang som ett jehu över till andra perrongen, och skam att säga, knuffade säkert till en och annan under min spurt, för att se nästa tåg åka iväg mitt framför ögonen. Grattis, vilket välsmort maskineri. Till slut kom då ett tåg jag och de andra passagerarna kunde äntra utan problem.
När jag väl kom till min station så hade alla rulltrappor lagt av, alla bussar gått och Stockholms kollektivtrafik kan fira en ny triumf. Rostsverige har tagit sig till Stockholm, så demokratiskt. Pendeltågstrafiken är så illa skött så de politiker som gjorde upphandlingen borde ställas inför rätta. Förresten borde de som sköter trafiken också ställas inför rätta. Annie Lööf har fel! Det behövs inte fler "händer", det behövs fler fungerande hjärnor. Nåväl, eftersom vi inte har dessa inom landets gränser får vi väl importera dem utifrån.
En liten artikel blev det i alla fall ;-)
Den arabiska våren har även nått Syrien där ett kraftfullt folkligt uppror rest vapen och andra former av protester mot regimen. Rapporter om döda och skadade når oss med jämna mellanrum. Själva antalet offer skvallrar om omfattande strider där delar av armen tydligen bytt sida och förenat sig mot upprorsmakarna. Det var dock inte länge sedan andra nationer var i nyhetsrapporteringens fokus. När nu den varmaste våren möjligen övergett länder som Egypten och Libyen så är nyhetsrapporteringen lika med noll. Vad händer nu i dessa länder? Vilka grupperingar har tagit över makten? Planeras det några val i dessa nationer? Vi vet ingenting eftersom vår media släkt strålkastarljuset definitivt från dessa länder. Om konflikten i Syrien står det så här i DN.
Rysslands och Kinas veto på lördagen i FN:s säkerhetsråd följer ett tidigare mönster. Ryssland har egna militära och ekonomiska intressen i Syrien. Kina är alltid djupt misstänksamt mot allt som uppfattas som inblandning i andra länders inre angelägenheter – i synnerhet när argumenten för sanktioner handlar om mänskliga rättigheter.
Samt
In i det sista hade texten mjukats upp för att bli mer acceptabel för Ryssland. Blodbadet i Homs natten till lördagen tillförde förhandlingarna en känsla av att nu måste det ske. Ändå vidhöll Ryssland sitt nej.
Att Ryssland har intressen i Syrien är nog ställt över allt tvivel. Men påfallande många av de nationer som invaderats av västliga makter har betydande mängder olja. Det grymtas om oljeintressen i både Libyen och Irak. Mycket få nationer lär vara utan eget intresse i dessa nationer. Ryssland har styvnackat tillbakavisat resolutionsförslagen lagda av västmakterna. Enligt ryska källor beror detta på att Ryssland ville ha in en passus med krav på oppositionen i Syrien. Så här står det i Ria Novosti, LÄNK.
The West has been trying to persuade Moscow to support a resolution effectively authorizing a military operation but Russia has repeatedly insisted that the Western drive for a stronger crackdown on Syria is preparation for a “Libyan scenario.”
Russia, one of President al-Assad’s firm supporters during the uprising against his regime, indicated earlier this week that it would veto the draft resolution calling on Assad to step down. Moscow has proposed its own draft, which the West criticized as being too soft.
Ryssland har alltså lagt en egen resolution som också blivit nedröstad. Dessutom är man rädd för ett Libyskt scenario. Vidare i DN-artikeln står det så här.
Det är ett tungt ansvar Ryssland bär. Om Assadregimen intensifierar dödandet kan Syrienfrågan utvecklas till en allt svårare belastning för Putin.
Självklart kan ansvaret ligga tungt på Ryssland om utvecklingen tar en katastrofal vändning. Ett argument Ryssland använder för att motivera sitt ”nej” är att när Ryssland gick med på resolutionen mot Khadaffi så missbrukades denna. I så fall blir ansvarsfrågan något mer komplicerad. Dessutom undrar vi varför vi inte får veta vad oppositionen i Syrien står för, vilka är de? Vad vill de? Hur många är de? SVT:s
Samir Abu Eid går i nyhetsinslagen omkring med en mikrofon och påstår att alla oppositionella längtar efter frihet. Detta duger inte som seriös information. Det kan ju lika gärna vara muslimska grupper som vill införa sharialagar, och tycker det är höjden av frihet. Vi får genom medierna veta om resolutioner som inte blir antagna och uppskattat antal döda vid olika sammandrabbningar. Där stannar informationen. SVT:s utsände och den kader av ”utrikesexperter” SVT och andra medier håller sig med, måste helt enkelt kunna prestera bättra än den miserabla information vi tills nu fått oss till livs.
Länk DN
Länk SVT
Länk Ria Novosti
Tystnadsspiralen av Jens Leandersson:
"Tystnadsspiralen innebär att människor fås att tro att deras åsikt är i minoritet. Eftersom svenskarna vill vara till lags och inte vara i konflikt med sin omgivning. Medierna använder tystnadsspiralen för att påverka människors åsikter. Teorin går ut på att ju mer en åsikt avviker från gruppens åsikt, desto mindre benägen är vi att fram en annan åsikt. Svenskarna älskar att tycka lika, inte sticka ut och minimera konflikter. Andras uppfattning om oss har stor betydelse vilket minskar benägenheten att framföra våra egna åsikter, vill vill inte avvika från gruppen. Tystnadsspiralen fungerar som så att ju tystare jag blir desto mer avvikande kommer mina åsikter att uppfattas. En nedåtgående spiral helt enkelt. Genom att peka ut vissa åsikter som avvikande så tystar man meningsmotståndarna. Ett vanligt knep är att använda nedsättande omdömen eller ”guilt by association” för att stämpla oliktänkanden och få bort dem ur offentligheten. Konsekvensen blir att allt färre vågar avvika och det skapar ett demokratiskt problem. Teorin om tystnadsspiralen nämner ett sätt att bryta spiralen. Det enda sättet är att stå upp för sin åsikt, att grupper av människor som säger det ändå, som bryter tystnaden. Grunden för en demokrati är ett verkligt utbyte av åsikter som bryts mot varandra. Tystnadsspiralen är inte demokratins väg."
