Kampen om verkligheten

Jesper Strömbäck har blandat mycket bra insikter och forskning med obegripliga förbiseenden i sin bok ”Kampen om Opinionen”. Forskningen är ofta relevant och seriös men tar t.ex. inte hänsyn till Sverigedemokraternas korta tid i riksdagen. Mätningar som sträcker sig över ett antal valrörelser för övriga partier gäller för SD bara i en valrörelse t.ex. Ett annat exempel på tankelapsus är när Strömbäck mäter om och i så fall vilka partier som är missgynnade av media i valrörelserna. Där har Strömbäck mätt och viktat artiklar under två valrörelser, 2006 och 2010. Strömbäck drar utan grund slutsatsen att inget parti är över tid (flera valrörelser) missgynnat av media. Strömbäck skriver på sidan 142 följande:

Sammantaget visar forskning med andra ord att det inte finns något mönster av politisk partiskhet där vissa partier systematiskt gynnas medan andra partier missgynnas. Även om vissa partier i en enskild valrörelse gynnas medan andra missgynnas handlar det om olika partier i olika val.

Slutsatsen stämmer säkert, om man går tillbaka till 1900-talets början. Men det är nog inte vad Strömbäck syftar på. Strömbäck visar inte på vilken forskning han syftar på, inte någon hänvisning överhuvudtaget finns i avsnittet. Det enda underlag Strömbäck visar i boken är hans egen undersökning, som visar detta:

Bilden visar positiva artiklar minus negativa sådana. Diagrammet visar att Folkpartiet fick en kraftig negativ rapportering 2006, vilket har att göra med intrånget i socialdemokraternas e-postsystem inför detta val. Inför 2010-års val var Sverigedemokraterna och i viss mån Socialdemokraterna missgynnade enligt Strömbäck. Att SD var missgynnade torde vara uppenbart för alla som inte både är blinda och döva. Även Socialdemokraterna hade vissa problem med deras allians med Vänsterpartiet. Inte på något ställe visar dock Strömbäck att utslaget på diagrammet är tillfälligt, som han påstår i brödtexten. Stämmer Strömbäcks tes skall alltså SD och S gynnas i det kommande valet medan t.ex. Miljöpartiet och Kristdemokraterna skall överta den roll SD hade 2010. Stalltips, det kommer inte att hända.

Inte heller kommer angrepp som det Peter Wolodarski gjorde sig skyldig till i Nyhetspanelen SVT1 den 17 januari med i statistiken. Inslaget handlade ju inte om politiska partier överhuvudtaget utan Wolodarski tog helt enkelt chansen i flykten att trycka till ett parti han personligen tycker illa om (SD i detta fall). Händelsen var ju beroende av en enskild paneldeltagares agerande, men är ändå relevant då SVT valde att inte markera mot angreppet, och därigenom accepterade detta.

Dessutom visar inte heller Strömbäcks diagram hur många artiklar totalt det skrivit om för de olika partierna. Det är ju en avsevärd skillnad om ett parti ligger på -10 i diagrammet, om minusposten räknats fram efter ett stort antal både positiva och negativa artiklar, eller om minusposten tillkommit enbart genom negativa artiklar. Samma resultat kan ju erhållas i båda fallen, ehuru mediebilden ändå skiljer sig avsevärt åt i praktiken. Själv kunde jag inte hitta en enda positivt vinklad artikel om SD inför valet 2010, trots maniskt letande.

Strömbäcks bok innehåller också tänkvärda problematiseringar. En sådan är balansen mellan beskrivande och tolkande journalistik. Beskrivande journalistik svarar på frågorna vad, när, hur, vilka. Den beskrivande journalistiken är saklig och opartisk. Den tolkande journalistiken är raka motsatsen, där ger journalisterna sin vinkling av verkligheten. Säkra tecken på tolkande journalistik är när en journalist intervjuar en annan journalist. Andra tecken är när inslag har vinjett med ord som t.ex. ”analys”. Strömbäck konstaterar att andelen tolkande journalistik har ökat med tiden. Ett exempel är från 2002 då 9 procent bedömdes som tolkande journalistik till 14 procent 2010 [sid 130].

När det gäller olika medier pekar Strömbäck på en rad undersökningar, som alla pekar ungefär i samma riktning. Vad gäller pressen så innehåller kvällstidningarna mer tolkande journalistik medan morgonpressen innehåller mer beskrivande. När det gäller etermedier så tolkar TV4 mer, medan SVT har mer beskrivande journalistik. Skillnaderna verkar vara små i Strömbäcks undersökning men det som genomgående förvånar i Strömbäcks alla undersökningar är inte resultaten i sig, utan att skillnaderna inte är större. Som slutord påtalar vi att publiken alltid skall vara uppmärksam på när en journalist intervjuar en annan journalist, då är det nämligen frågan om att journalisterna själva tolkar verkligheten.   

Det här håller inte SVT

Nyhetspanelen är ett friskt och frejdigt program. En panel med samhällsdebattörer får ta ut de politiska svängarna till aktuella nyheter. Det är ofta ett mycket underhållande program för den politiskt intresserade där rent personliga åsikter är tillåtna på ett helt annat sätt än i många andra program, ja det är själva programidén rentav.

I morse bestod panelen av Anders Björk (M), Peter Wolodarski (DN) och Karin Pettersson (Aftonbladet). Diskussionerna handlade bland annat om ett bråk mellan Karin Pettersson, som ju hade den enorma fördelen att sitta i studion och Anna Dahlberg (Expressen). Här går gränsen även för ett program med lösa kanter som Nyhetspanelen. När ämnet handlar om ett bråk (debattklimatet) där en av deltagarna i bråket får möjlighet att sitta i studion och kommentera det, tangerar man gränserna för all medial etik. Petterson, är en person som i princip alltid framkallar starkt negativa reaktioner hos undertecknad, låt mig vara tydlig med det. Men Pettersson klarade balansakten med bravur, låt oss vara objektiva här (om begreppet är bekant SVT). Pettersson utnyttjade inte fördelen med att ensam få kommentera debaclet utan framstod plötsligt som ett mönster vad gäller etik och moral. Nu misstänker jag att man innan sändning av programmet hade pratat om just detta problem, men därav vet vi inget.

Sedan kom det totala raset för en Public Service-koncern som SVT. När Peter Wolodarski skulle kommentera debaclet tog han helt opåkallat möjligheten till ett generalangrepp mot SD, genom att angripa SD:s historia (vilket verkar vara den ny-gamla strategin). Det handlade inte om SD, diskussionen handlade om bråket mellan Dahlberg och Pettersson. I stället för att framföra åsikter om Dahlberg, som faktiskt var antagonisten i detta bråk, så attackerade Wolodarski SD, dessutom onyanserat. Programledaren för Nyhetspanelen markerade inte på något sätt mot detta (vilket brukligt är). Det här strider otvetydigt mot SVT:s uppdrag och stipulerade opartiskhet, även i ett frejdigare program som Nyhetspanelen.

Dessutom vräker Wolodarski ur sig saker om SD:s historia utan några belägg eller fakta, med orden ”vi skall komma ihåg”. Detta sker regelbundet och det är hög tid att SD själva får ge sin syn på denna historia. Hur är det med faktakoll angående påståenden? Skall inte alla ofta upprepade påståenden objektivt faktakontrolleras? Och med objektiv menar vi här INTE Expo. Skall inte motparten få bemöta påståenden av denna art?

Efter händelser som den i Nyhetspanelen brukar många människor reagera med stark frustration. Dominerande medier får helt oemotsagda föra fram åsikter från ett etablissemang som verkar ha ensamrätt på att få föra fram sina åsikter, också om meningsmotståndare som inte ges samma möjligheter. Påståenden förs fram utan att faktakontrolleras. Många påståenden kan ha ett korn av sanning i sig, men vinklas och tas ur sitt sammanhang. Ett exempel på detta är att personer med ytterst tveksam vandel var med i SD:s barndom. Nu förhåller det sig så att samtliga riksdagspartier förutom V och MP har haft många personer i sina led med minst lika tveksam vandel, vilket aldrig nämns.

När så människors frustration spiller över av rätt naturliga orsaker (kan man tycka) är deras kanske enda ventil att skriva en arg kommentar på Avpixlat eller annorstädes. Då tar åsiktsetablissemanget nästa grepp, -titta vilket näthat! Detta är ju fruktansvärt, vilket hat, vilken människosyn!

Ja, men hat är en känsla som ofta är en motreaktion mot ett förtryck. Wolodarski hatar SD lika mycket som kommentatorerna på Avpixlat hatar åsiktsetablissemanget. Att Wolodarski vet hur man uttrycker sig tvivlar ingen på. Att han vet hur man omformulerar sitt förakt till politiskt och medialt gångbara påståenden tvivlar heller ingen på. Men att Wolodarski får sitta och sprida sitt förakt helt opåkallat i Public service är inte ok SVT.

Vad har jag för faktamässig grund för mina påståenden här då om jag skall föregå med gott exempel? Diskussionen handlade inte om SD denna gång, inte ens i närheten. Detta är fakta. Wolodarski fick komma med mycket grova anklagelser utan att ens andas om någon relevant källa. Detta är fakta. Wolodarski angrep ett parti som inte fick någon möjlighet att försvara sig. Detta är också ett kliniskt klockrent fakta. Det här håller inte SVT. Be om ursäkt för ert övertramp.